Azotes fotograf Miran Kegl har alltid sökt sig ut i naturen med kameran i hand, först som biolog specialiserad på tropiska regnskogar i Amazonas. Och efter det som lärare, reseledare och vinexpert på Systembolaget, för att idag arbeta med det egna företaget JordenRuntResor som arrangerar äventyrsresor över hela världen. – ”Jag provar mig fram lite mellan olika yrken och snart tror jag att jag kommer kunna bestämma mig för vad jag ska bli när jag blir stor…” säger Miran med ett leende. “Den gemensamma nämnaren genom alla provanställningar där ute i verkligheten har varit min kamera.”

1. Vet du alltid vad du ska fotografera när du ger dig ut med kameran, eller reser du jorden runt och ser vad som hamnar framför objektivet?

Jag kan inte minnas att jag någonsin har gett mig ut med målet att fotografera något speciellt tema, utan jag tar bara planlöst med mig kameran när jag är ute och reser. Det är en märklig känsla det där, hur det kan bli, för utan en kamera i packningen känner jag mig ”naken” när jag reser. Det är som att jag inte är där, som att det inte är en riktig resa, som att det fattas någonting stort – om jag inte får ha med mig min kamera. Så vid minsta lilla resa någonstans är kameran det första jag packar ner. Och för mig har fotograferandet just blivit synonymt med resande, för jag fotograferar nästan aldrig när jag är i Sverige. På något sätt är det som att här hemma har jag fullt upp och aldrig tid att unna mig den tid i stillhet som fotograferande faktiskt innebär, medan jag på resor just har den extra ingrediensen, att jag kan stanna upp för ett ögonblick och verkligen observera vad som finns i min omgivning. Och ta mig tid att föreviga det med en bild.

2. Du förmedlar dina bilder bland annat genom oss på Azote, varför är det så viktigt att dina bilder når ut?

För att beröra. Ibland bara för att dokumentera – det vackra, det fula eller det självklara – men för det mesta handlar det inte alls om teknik för mig, utan bara den där svårdefinierbara känslan av att vilja förmedla just en känsla och väcka en tanke hos betraktaren. Det är givetvis inte alla bilder som sätter huvudet på spiken på just det sättet men den dagen jag får till just en sådan bild, som får någon att stanna upp mitt i steget och titta upp, betrakta och komma på sig själv med att reflektera eller fånga en tanke, då vet jag att jag har lyckats. Det är för mig det ultimata ruset med ett foto. Jag har inte tagit många sådana under min livstid, men jag har några få. De få är jag mycket tacksam för att jag lyckats med.

3. Har du under dina år som resenär sett förändringar i miljön som beror på oss människor och vår miljöförstöring? Vad har berört dig mest?

Tyvärr har jag det och jag säger det med stor sorg i hjärtat. En av tjusningen med resandet är ju för många att ständigt upptäcka nya platser, att hitta nya överraskningsmomentet som blir som bränsle för din nyfikenhet, så att det aldrig går slentrian i resandet. Men det finns också en tjusning med att återvända till samma plats flera gånger och se hur den förändras. Jag vet inte om det är åldern eller nostalgin som spökar att många människor tycker att det var bättre förr, men den känslan får jag för det mesta. Det finns tyvärr tydliga exempel där jag har haft förmånen att återvända år efter år och se hur miljön förändras och det är inga roliga observationer jag har att förmedla. Nyheter om Amazonas regnskogar återkommer lite då och då i media. Det tycks gå i vågor. Ibland kommer en positiv rapport, följt av nyheten om att skövlingen av orörda regnskogar fortsätter. Sanningen är tyvärr den att det bara blir värre och värre och att vi för varje år mer och mer närmar oss det jag tyvärr tror är den oundvikliga slutdestinationen; att Amazonas, liksom alla andra stora skogar i världen, förvandlas till en mosaik av isolerade och fragmenterade skogsytor. Med en ständigt växande befolkning runtomkring, som varje år invaderar nya områden. Och ingenting har man lärt sig heller från tidigare experiment av att bygga vägar rakt genom regnskogar, med massiv avskogning som följd. Eller rättare sagt, alla är medvetna om vad som händer, men det är realpolitik och kortsiktiga pengar som styr, inte det faktum att Amazonas är ett arv till hela mänskligheten och borde skyddas för alla kommande generationer. Senaste påfundet är en asfalterad väg rakt genom Amazonas som förbinder Stilla havet och Atlanten. Tyvärr är den snart ett faktum och redan nu ser man samma gamla cykel upprepas som tidigare. Skogsbolag kommer lättare åt skog och plockar ut det de vill ha och lämnar efter sig vägar som fattiga, jordlösa småbönder använder för att ta sig fram där de annars inte hade kunnat komma åt. Och i deras spår även guldgrävare som slammar igen floder och förgiftar omgivningen med livsfarliga tungmetaller som kvicksilver. Det är en miljökatastrof utan like. Och framför allt en tickande miljöbomb. Om du återvänder till samma område år efter år, slås du av hur fort denna ”utveckling” går.

4. Har du några handfasta tips till andra fotografer som vill resa med sin kamera?

Jag har egentligen inga tekniska tips att komma med annat än den gamla klassikern. Eftersom jag ofta rör mig i extrema miljöer, som vildmark långt bortom närmaste civilisation, lär man sig den hårda vägen att kamera, stativ, blixt och diverse objektiv i all ära, men glöm för guds skull inte batterier och minneskort. Det är kamerans bränsle. Annars, rent visuellt, har jag ett mycket konkret tips: våga gå nära. Många fotografer har ett naturligt begär av att vilja dokumentera och i den ivern ofta vilja få med ”allt”. En riktigt bra bild kan lika gärna vara någonting du zoomar in och tar en närbild av, kanske till och med beskuret så att bara halva objektet syns. Ändå kan en sådan bild förmedla mer, i både känsla och budskap, än en bild som har dokumenterat det stora hela. När det gäller fotografi på resande fot, är det många som upplever det som besvärande att fotografera människor. Glöm inte det bästa tricket; att inte bara hala fram kameran för att ta en bild, utan våga skapa en personlig kontakt med människor. All form av kommunikation mellan människor ger ett utbyte av något slag, även om det så är begränsat till bara är ett leende eller att ni båda nickar på huvudet. Att efter den inledande kontakten ta fram kameran och fråga om att få föreviga ett minne skapar helt andra förutsättningar för ett bra porträtt!

5. Har du några roliga fotoprojekt och resor planerade den närmsta tiden som du kan berätta om?

Det närmaste äventyret som väntar bakom hörnet är en 40 dagar lång expedition genom södra Afrika i JordenRuntResors regi, en resa jag både har producerat och ska leda nu över sommaren. Kameran kommer gå varm på så vitt skilda platser som Drakensberg i Lesotho, Kruger National Park, Kapstaden och vindistriktet Stellenbosch i Sydafrika, Okavangodeltat, Kalahariöknen och Chobe National Park i Botswana, Viktoriafallen på gränsen mellan Zambia och Zimbabwe, Etosha National Park, Fish River Canyon och de enorma sanddynorna i Sossusvlei i Namibia och under besöket hemma hos himbafolket. Mest av allt ser jag fram emot Okavangodeltat och Chobe national Park, där vi har egna 4×4 jeepar och beger oss ut för att campa rakt ut i vildmarken, med endast en GPS som orientering.

6. Finns det någon kul kuriosa som sammanfattar din fotografi, Miran?

Det finns mycket att skratta åt när jag sammanfattar mina erfarenheter hittills som fotograf. Jag har till exempel blivit arresterad för att ha tagit en bild. Det var i Bogota, Colombia, där jag tog en bild på presidentpalatset, vilket var förbjudet. Jag eskorterades vänligt men bestämt av en grupp soldater som marscherade iväg med mig till närmaste militärförläggning. Med soldaterna stående i givakt bakom mig, uppenbarade sig en kapten som hämtad från en Hollywoodfilm. Militärkeps, mustasch, svarta pilotglasögon. Under förhöret ville han veta vad mer jag hade fotograferat. Eftersom jag hade en anteckningsbok kunde jag redogöra för varje bild, i förhoppning om att han inte skulle slita ut diafilmsrullen ur kameran och förstöra den. Arrestering tog en överraskande vändning då han nickade ogillande, röt till soldaterna att samla ihop sig och beordrade dem att eskortera mig vidare genom staden och visa fler sevärdheter som Bogota hade att erbjuda och var värda att fotograferas, inte bara presidentpalatset. Det är min enda erfarenhet av beväpnad militär eskort genom en huvudstad med order om att fotografera sevärdheter.

Namn: Miran Kegl
Ålder: 45 år
Bor: Stockholm
Antal år som fotograf: så länge jag kan minnas
Bästa fotospot: Pantanals vildmark i Brasilien eller Amazonas regnskogar
Hemsida: www.jordenruntresor.se

Foto Miran Kegl/Azote