I det här blogginlägget ska vi ta en titt på hur könsbestämning och könsfördelning ser ut i djurvärlden. Och det är inte så enkelt som man kanske kunde tro…
Kön är en beteckning som används för att skilja på individer beroende på vilken typ av könsceller de producerar. Könsbestämningen kan bero på antingen arv eller av miljö. Hos människor liksom hos övriga däggdjur bestäms könet av ärftliga egenskaper. Bland andra djurgrupper är det olika faktorer i miljön som påverkar vilket kön avkomman får. Vissa djur har även förmåga att byta kön under sin livslängd, som till exempel clownfiskarna.
Det mest grundläggande sexualsystemet är ett där alla organismer är hermafroditer, som producerar både manliga och kvinnliga könsceller. Detta är vanligt hon blötdjur som t.ex. sniglar och maskar, men finns även bland fiskar. En hermafrodit kan antingen ha både manliga och kvinnliga könsorgan samtidigt, eller först ha det ena och sedan byta till det andra. Ett exempel på ett djur som samtidigt producerar både manliga och kvinnliga könsceller är vår vanliga daggmask.
Daggmaskar är samtidiga hermafroditer, med både manliga och kvinnliga könsorgan (Foto: N Wijkmark/Azote)
Djur som byter könstillhörighet under livet är ganska vanligt bland fiskar. Antingen föds individen som en hane, och sedan ändrar kön till en hona, eller tvärt om. Hos clownfiskar föds alla individer som hanar. Clownfiskarna lever i ett “harem”, som består av en stor hona, en mindre reproduktiv hane, och ännu mindre icke-reproduktiva hanar. Om honan försvinner från gruppen kommer den reproduktiva hanen byta kön till hona, och den största av de icke-reproduktiva hanarna att bli reproduktiv.
Clownfisk (Amphiprion ocellaris) i anemon (Foto: Bent Christensen/Azote)
Bland läppfiskarna, t.ex. papegojfiskar, är det tvärt om. Individer som föds som honor byter kön till hanar senare i livet (men en del individer föds direkt som hanar). För att göra det ännu mer förvirrande finns det två sorters hanar, en inledande fas (de som föds som hanar) och en slutlig fas. Inledningsfasen ser ut och beter sig som honor, medan den slutliga fasen är territoriell och ser helt annorlunda ut jämfört med honorna. När slutfas-hanen försvinner från gruppen ändrar den mest dominanta honan sitt kön, eller så ändrar den mest dominanta hanen i sitt utseende, så att det finns en ny hane i slutfas.
Hane (territoriell slutfas) av papegojfiskarten Scarus rubroviolaceus (Foto: Tony Holm/Azote)
Könsbestämning som bestäms av arv resulterar oftast i ett 1:1 förhållande mellan hanar och honor. Om arten däremot har förmåga till jungfrufödsel kan förhållandet mellan könen bli något helt annat. Vandrande pinnar förökar sig oftast genom partenogenes, jungfrufödsel, vilket får till följd att många arter består nästan enbart av honor. Hos den vanligaste arten Carausius morosus (den man oftast har som husdjur) är t.ex. hanar så extremt sällsynta att man uppskattar att endast 1 på 10.000 individer i vilt tillstånd är hane.
Hos denna art av vandrande pinne (Carausius morosus) är bara 1 på 10000 individer hane. (Foto: Jerker Lokrantz/Azote)
Förutom ärftliga egenskaper kan även kön bestämmas av miljöfaktorer. Hos vissa reptilarter, t.ex. alligatorer, bestäms könet av den temperatur vid vilken ägget utvecklas. Även andra miljöfaktorer kan påverka könsfördelningen. Hos acraeafjärilar (släktet Acraea) har det visat sig att bakterieinfektioner kan bestämma könstillhörighet. Fjärilar infekterade med bakterier av släktet Wolbachia föder nästan bara honor, p.g.a. att bakterien tar död på manliga embryon.
Ung mississippialligator (Alligator mississippiensis) i Everglades, Florida. (Foto: Jerker Lokrantz/Azote)
Här har vi bara nämnt ett fåtal av alla lösningar som naturen funnit på problemet att föröka sig och kombinera två genuppsättningar till en förhoppningsvis framgångsrik avkomma, och på så sätt säkra artens fortlevnad. Spännande läsning, eller hur?
Follow
För ett par veckor sedan åkte Azotefotografen Charlotta Moraeus till Stora Fjäderägg utanför Umeå för att försöka fånga sveriges minsta sälart på bild. De är erkänt skygga, så man behöver sätta upp sitt gömsle i god tid innan gryningen. Och vänta.
En vikare spanar ut över havet. Vikaren är Sveriges minsta sälart och lätt att känna igen på det ringformade pälsmönstret. Den förekommer cirkumpolärt i Norra Ishavet. I Östersjön finns vikarbestånd i Bottenviken där antalet vikare ökar samt i Finska viken och Rigabukten där beståndet minskar. Jakt och miljögifter har haft en stor påverkan på vikarepopulationen i Östersjön sedan början av förra seklet.
Om fotografen
